Elias Persson Jerf¹ 1668–1740

Personanteckningar

DBA1694,28/2,§35:

Elias Persson begär att få njuta farbrodern Johan Erssons testamente framför Nils Ersson

AGN1696,24/4,§25:

Testamente från Johan Ersson daterat 3 juni 1694 till brorsonen Elias Persson och hans hustru Margareta Nilsdotter.Dömdes att fast stå.

AGN1714,1/3,§6:

Samma dag lät hustru Margeta Nilsdtr i Lämesiö ( Margareta Nilsdtr i Lemesjö ), Elias Thalins efterleverska, insinuera ett Köpebrev daterat Flärke den 25 Febr. år 1711-12-06 av hustru Ingeborg i Lämesiö, jämte vittnen Nils Mårtensson och Elias Persson i Flärke samt Per Olofsson i Tiern underskrivit, lydande att hustru Ingeborg samma hemmansdel för påträngande gäld och skuld är nödsakad försälja sina omyndiga Barns faste och arve Jord i Lämesiö 3 ½ sel. till Elias Thalin för 70 dr. kmt. och Gården för (200) dr. kmt.

På vilket köp barnens förmyndare Östen Nilsson och Håkan Olofsson förefaller givit deras samtycke till, efter det är skett till Moderns och Barnens bästa, de ej ser sig kunna skaffa dem bättre eller större köpeskilling till Kreditorernas betalning. Elias Thalins efterleverska hustru Margreta Nilsdtr nu begärer Härads Rättens skötning och fasta i så mening dess 3 ½ sel. Hus ochJord befanns vara på två allmänna vanliga Ting uppbjudna, Bördemännen till lösen; Nämligen, förstagången den 26 Febr. 1711, andra gången den 24 Febr. 1712, tredje gången den 26 Dec. 1712, och ingendäremot något klander fört, köpeskillingen jämväl bevisats vara tillfullo betald.

Ty i följe och förmågo av det 2 och 10 capitlet Jorda balken ll., prövade Häradsrätten för skäligt att bevilja och tilldöma samma hustru Margeta Nilsdtr få på berörda 3 ½ sel. Hus och Jord i Lämesiö vilka fördenskull härmed avhändat hustru Ingeborg, hennes Barn och Arvingar med allt därtill inliggandes rätta njuta kan, både inunder våto och torro, och tillägnat det sig hustru Margeta Nilsdtr, hennes barn och arvingar till evärdeliga tider att såsom sin väl och Lagfångna Egendom nyttja, bruka, behålla och besitta, och har ingen väl detta sedan att klandra och kvälja, vid straff som Lag förmår, och ändå ståndaktikt bliva och vara, som nu gjort och dömt är.