Joen Persson Kexlerius¹ ~1610–1661

Personanteckningar

Jonas Petri Kexlerus (1660-61), bondson från Kexed i Vibyggerå.

Inskrefs såsom stud. i Upsala jan. 1627. Han utnämndes till

skolmästare i Piteå 27 dec. 1643, men synes ha mött motstånd och blivit

utsatt för trakasserier, hvilket framgår af ett bref, som prosten i Nordingrå.

N. Bozæus 27 apr. 1646 aflät till ärkebiskopen i Upsala, hvari han begärde

Kexlerus till sacellan i Vibyggerå. Prosten anförde nämligen såsom skäl

för sin anhållan, att K. var där infödd, hade ock där sin åldriga moder,

sitt svärfolk, släkt och anförvanter, och såg sig gärna ifrån förföljelser

libererad. Emellertid kom ej denna förflyttning till stånd, och då skolan

i Piteå förändrades till trivialskola, erhöll han 1651 konrektorsbefattningen.

Han var en verksam och duktig lärare, men började slutligen ledsna vid

skolarbetet, sökte och erhöll år 1659 Indals pastorat, tillträdde 1 maj

1660, men avsomnade redan 27 aug. 1661. I Hsands konsistorium samtalades

28 nov. 1661 om sal. Joens Petri Angerm. i Indal änka, huru hon

skulle underhållas. Hennes man hade genom en lång och trägen tjänst

_________

¹ Genom sin son som ombud vid rådsturätten i Sundsvall 25/6 1649 uppmanades han af

landshöfding Strijk att inom hösten skaffa sig konfirmation för fortsatt åtnjutande af denna

frihet.

i skolan i Piteå i 18 år gjort sig förtjänt till ett långt bättre pastorat än

Indal, men »såsom en uttrötter man vid skoltjänsten accepterade han gärna

Indal. Sedan när han därtill komma skulle, hafver Gud behagat hasta

med honom af denna jemmerdalen genom den timmeliga döden. Enka

och barn sitta ej blott i stor skuld för spanmål, då de skulle tillträda pastoratet,

utan äro så eländige, att de icke den ringeste hydda hafva till att

luta sitt hufvud under, där de utur prästegården boflyttia skola.» Konsistoriales

funderade på att gifta änkan med någon lämplig prästman,

hvarvid nämndes herr Johan Clementsson, som tjänt vid skolan i Hsand

och nu var under militiæstaten. Han sändes dit ss. nådårspredikant

och församlingen erbjöd 40 daler. Man beslöt emellertid förvänta »hwad

som Gud kan them på bådhe siider skiutha i hoghen».

G. m. Eva Larsdotter Bergh, som gifte om sig med efterträdaren. Hon

synes ha varit dotter till öfverstelöjtnant Lars Pedersson i Hsand och har med

orätt blifvit beskylld för att genom en förgiftad sup ha undanröjt företrädarens

son Isak Dahlström ss. Kexleri medtäflare till pastoratet.¹ Hon gaf i testamente

efter sin förste man och sonen Johan 29/5 1663 till kyrkan 20 dlr.

_________

¹ Detta af Tunæus relaterade rykte har sin särskilda historia, som sanningen till ära

bör klargöras. Först må härvid anmärkas, att Tunæus, enl. egen uppgift, fått historien om

bränvinssupen från Dahlströms sonson, en 82-årig gubbe i Micksäter 1760. Om sagesmannens ålder ger anledning att i någon mån tvifla på berättelsens vederhäftighet, synes dess osannolikhet äfven af andra skäl träda i dagen. Observeras bör att Kexlerus jämte hustru bodde i Piteå och först 1660 hitflyttade; Dahlström afled 1659. Hade ett brott af denna art försports, skulle de samtida tingsprotokollen tala därom, men de tiga. - Icke förty är ryktet ej alldeles gripet ur luften, men de handlande personerna äro andra än de angifna, dramat utspelas väl i Indals prästgård, men ungefär 20 år senare och synes dess bättre till stor del ägt rum i en virrig och sinnessvag länsmans hjärna. I korthet förhöll sig saken så, att då bröllopet i Indals prästgård år 1676 firades mellan dottern i huset Eva Kesslera och Olof Kuse, hade bruden dagen därpå gått kring bland bröllopsgästerna och äfven bjudit länsman Hendrik Larsson i Östanskär litet brännvin till välplägning, hvaraf han emellertid blef så sjuk, att han ej annat visste, än att han fått förgift. Denna inbillning och den omständigheten, att bruden, som året förut legat sjuk i gulsot och feber, före bröllopet häfdats af sin man, hade påverkat den sinnessvage länsmannen därhän, att han vid ett besök i prästgården 13 maj 1679 beskyllde Kuses hustru för barnamord och förgiftning. Denna oerhörda tillvitelse mot dottern grämde pastorskan så djupt, att hon, som det heter, borttorkades som ett trä och icke gaf sig till freds, förr än anklagaren fick sitt straff. Länsmannen instämdes därför af pastor loci styffadern herr J. Thelaus och mannen till Indals ting 18 dec. 1680. Af vittnesmålen framgick, att han verkligen utslungat dylika grofva beskyllningar, men därvid varit mycket svag och eländig, och att några kvinnor, däribland den afl. sacellanen Dahlströms änka, som besökt hustru Eva under hennes sjukdom, edeligen befriade henne från tidigare hafvandeskap, förrän den gången hon gift blef, då hon sitt barn ärligen frambar. Tingsrätten ansåg länsmannen skyldig till 40 mark böter för hvardera tillvitelsen, men på grund af att han var och ännu är uti stor svårmodighet, ty förskontes han med 3 mks böter för bägge målen, och hustru Eva Jonsdotter befriades helt och hållet ifrån sådant ohemult tillmäle (Mdb. 18/12 1680).

Barnen kallade sig Kessler: Petrus, khde i Skön; Lars, khde i Rödön;

Jonas, begr. 28/5 1659 i Piteå; Engel d. 1658 i Piteå; Johan d. i maj 1663 i Indal;

Eva, f. 1659, g. 15/10 1676 med kyrkvärden Oluff Jonsson Kuse.