Peder Månsson Blix^1,2 1542–1632

Personanteckningar

Av barnen Elias, Maria, Samuel, Karin och Anna har tre av dem dött före fadern.

Personhistorisk tidskrift 1931

**********************************************************************************************

Ur ”Beskrifning öfver Styrnäs Socken, av C. G. Colleen, 1852”

Genom att fogden öfver Ångermanland ända till mot slutet af 1500-talet bodde på Kungsgården i Bjärtrå socken, kommo flera betydande personer att bo eller innehafva hemman i denna trakt af landskapet*.

* År 1550 finna vi i Aspby i Torsåker en man v. n. Hendrich löpare, d.v.s. ilbud eller kurir, och sex år senare finnes i samma by en annan, som heter Per Karnifex, d.v.s. skarprättare. Helt visst stodo dessa två i den på Kungsgården boende fogdens tjänst.

Så voro kyrkojordarna Sunnanåker och Nordanåker i Torsåker år 1555 upplåtna åt skrifvaren Erik Månsson. År 1557 var Anders Sigfridsson [Rålamb] fogde, d. v. s. samme man, som elfva år senare i egenskap af Konung Eriks befälhafvare i Stockholm förrädiskt öppnade stadens portar för hertigarnes trupper.

I kontant lön hade fogden nämnda år 50 mark. Hans skrifvare hette Hans Andersson, och dennes lön uppgick till 40 mark. Denne senare är kanske identisk med den Hans scriffere, som 1550 och senare hade jord i Jättesta i Gudmundrå. År 1557 hade Hans scrifuare 8 seland kyrkojord i Viatth, d.v.s. Viett i Styrnäs.

Några år senare hade han skattefrihet på ett halvt hemman kyrkojord om 16 sel. i åker och äng, hvilket tydligen är Styrnäsgården, som gränsar till prästbolet. Hans steg emellertid i graderna: och blef fogde från och med år 1564. Samma år innehade han Hurgem i Styrnäs. Genom ett kungl. bref den 28 juli 1571 fick fogden skattefrihet för kyrkohemmanet Styrnäs samt Viat och Aspenäs ängestycker i Styrnäs s:n, tillhopa 41 3/4 sel.

Med år 1585 upphör han att vara fogde, men efter hans död erhöll änkan Elin skattefrihet på hemmanet Nässom i Bjärtrå.

Uti 1568 års räkenskap for Ångermanland finnes detta Aspenäs omtaladt och det kallas då ett fäbodeställe. Det lag för 1 1/4 seland och hörde till Myckelby. Nu inköptes det och lades under Cronones egit nämligen Styrnäs. För hus och all åuerkan (= allt därå nedlagdt arbete) tillika med jorden gafs 40 mark.

Fogden Hans Andersson bodde emellertid ej på hemmanet i Styrnäs, utan på Kungsgården.

Uti 1571 års hjälpeskattslängd upptages han allra först i Bjärtrå sin. Han var ock en af de burgnaste i landet. Han hade. detta år 17 kor,

2 tuårsstutar, 4 ettårsstutar, 26 far, 6 getter, 5 svin samt 5 hästar, hvilka sistnämnda uppskattades till 140 mark. Hans hus var ock rikt pa silfver. Medan pastor herr Nils Erici i Boteå hade 100 lod silfver, pastor herr Lars i Säbrå 128 lod och pastor herr Peder i Gudmundrå 155 lod, hade fogden icke mindre an 197 lod.

Ehuru boende i Kungsgården, brukade Hans Andersson själf Styrnäsgården. År 1565 hade han där 8 kor, men sex år senare hade dessa ökats till 12 st. År 1581 utgick kronotionden af denna gård med 8 spann korn samt 1 1/2 spann råg. Multipliceras detta med 15, så får man hela skörden. Med beräkning af 2 spann på tunnan uppgick denna till 60 t:r korn och 11 1/4 t:a råg.

Denne Hans Andersson hade en följd af år en skrifvare v. n. Peder eller Per Månsson, hvilken är densamme som den här förut nämnde Peder Månsson Blix, en af Ångermanlands märkligaste män.

Släkten uppgifves härstamma ifrån Norge; där adelsmannen Peder Blix år 1502 skall ha trädt i tjänst hos prins Christian, sedermera Christian Tyrann. Därifrån skall han hafva flytt till Jämtland tillika med tvenne andra adelsmän v. n. Skunk och Budde, och hade de därigenom undgått den halshuggning, som Kristian Tyrann ärnade låta dem undergå. De voro emellertid nära däran och räddade sig endast genom att bryta sig ut genom den omkring dem bildade spetsgården*.

* Stående mellan en Skunk och en Bure, såg Peder, huru de fängslade efter förteckning uppropades och decollerades (halshöggos) i strängaste måtto. Då skall han hafva sagt till desse sine vänner: »Det kommer mig icke före, att en skall dö i denna dag: Gören I, som jag gör!» och därmed sprang han in på spetsgården och bröt sig igenom. Buren och Skunken följde flux efter och togo fjällen in etc.

De skola enligt berättelse fått hvar sitt tillnamn, i det Skunk kallats den tappre, Budde den rike och Blix den vise. En son af denne flykting var Magnus Petri Blix, år 1532 kyrkoherde i Undersåker i Jämtland. Denne åter hade sonen Peder, hvilken är den här nämnde landsskrifvaren. För sin egen del och för sina ättlingars skull förtjänar denne att här litet utförligare omtalas. Själf var han en märkelig man, och af de släkter, som utgått från detta landskap, lär knappast någon kunna i betydelse mäta sig med hans.

Huru Peder Månsson kom i den ångermanländske fogdens tjänst, känna vi ej; men enligt tryckta källor skall han hafva varit gift med Hans Anderssons dotter Elisabet Flur. Genom att antaga en sådan släktskap få också åtskilliga förhållanden en naturlig förklaring. Skrifvaren eller landsskrifvaren, såsom han också brukade kallas, var fogdens närmaste man. Medan fogden Hans Andersson år 1570 i lön hade 100 mark och för kläde 30 mark, hade Peder Månsson resp. 50 och 20 mark. Närmast efter skrifvaren i rang kom underfogden med en lön af 24 mark och 16 mark för kläde. Sitt ämbete synes Peder Månsson ha innehaft till 1585. Året därpå hette skrifvaren David Hansson, och 1589 talas om Per Månson, »som hade varit landsskrifvare.» Redan ar 1585 var Peder Månsson en af landskapets mest betydande man. Den 9 aug. detta ar sammankallade han såsom skrifvare tillika med underlagmannen Evert Hindersson på Holm i Överlännäs ett landsting för att besluta om en gärd, som konungen pålagt till krigsfolkets underhåll. Att de utfärda kallelsen och ej fogden, motiveras därmed, att Hans Andersson någon tid tillförene var i Gud afsomnad. Man kunde ha väntat, att Peder Månsson nu blifvit fogde, men så skedde ej. En fogdetjänare eller hofman Per Eriksson fick för ett år den vär|digheten för att sedan efterträdas af en fogde vid namn Olof Persson, som innehade ämbetet t.o.m. år 1591. Om Peder Månsson ej fick ärfva sysslan, efter sin fogde, så synes han ha ärft honom i ett annat afseende. Han bor nämligen efter Hans Anderssons frånfälle på svärfaderns gård, Styrnäsgården, där han 1585 hade 15 och år 1590 icke mindre än 24 kor. Och liksom Hans Andersson år 1581 genom kungl. bref fått en ändring i den årliga räntan, i ty att för 65 3/4 seland jord skulle därefter utgöras endast smör, nämligen 2 1/2 mark af hvart seland, så får Peder Månsson 1591 samma förmån med afseende på samma jordar.

Af skattehemmanet Styrnäs (32 sel.) samt Viätt (8 sel.) och Aspenäs (1 3/4 sel.) tillhopa 41 3/4 sel. erlades stadgesmör 5 L# 4 mark liksom af ett hemman i Tjäll i Multrå (22 sel.) och åker ängestycke därsammastädes (2 sel.) stadgesmör 3 L#, eller tillhopa 8 L# 4 mark. Peder Månsson idkade jordbruk både i Styrnäs och på hemmanet Tjäll i Multrå. Af den kronotionde, som han lämnade på hvardera stället, kan man beräkna hans skördar. Enligt räkenskapen för år 1586 skördade han på det förra stället 56 t:r korn, nära 3 t:r råg och nära 16 t:r ärter, medan han på det senare fick drygt 18 t:r korn samt 2 3/4 t:a råg. På båda ställena hade han ladugårdar. Af dessa var den i Styrnäs den större. Här hade han år 1584 15 kor, medan det på socknens 42 skattebönder kom tillhopa 203 kor eller nära 5 st. på hvar man. Fem år senare hade ladugården vuxit ut ganska betydligt, ty då voro: korna 24 st.

Inkomsterna af jordbruk och ladugård torde således ha varit ganska goda. Men det behöfdes ock, ty där var ett stort hus. År 1610 bestod familjen af man och hustru samt en dotter och tvenne vuxna söner, hvartill kommo två drängar och icke mindre än sex pigor. Samtidigt hade Evert Hindersson på Holm lika många pigor, men icke mindre än fyra drängar.

Utom den kontanta årslönen brukade fogden och skrifvaren få spannmål sig tillerkänd af konungen att årligen uppbäras. År 1580 bekommo också Hans Andersson och Peder Månsson resp. 1 läst (= 48 t:r) och 2 pund (= 8 t:r). Hvarje år skulle räkenskaperna för landskapet lämnas till räkningekammaren i Stockholm, och vanligen var det skrifvaren, som fick göra den resan. När Peder Mansson begaf sig till Stockholm med 1580 års räkenskap, fick han icke mera än 10-mark att reda sig med. Allehanda extra inkomster visste fogdar och deras skrifvare att göra sig, och ett sätt var att föra kronans gods till hufvudstaden. Enligt räkenskapen for 1570 hade Peder Månsson och den nyss nämnde Evert Hindersson på Holm fört 1500 mark tiondepenningar dit och därför uppburit 40 mark i tärepenningar. År 1584 fraktade Hans Andersson och Peder Månsson kronans gods, men togo för mycket betalt, hvarför anmärkning gjordes på räkenskapen. Då den senare jämte en köpsven i Hernösand år 1589 förde 6 läster 3 fj. kronolax till Stockholm, betalades detta med 9 daler eller 6 mark för lästen. Ibland ställde man ock så, att den, som forslat något för kronans räkning till Stockholm, fick återfrakt på hemfärden. Enligt räkenskapen för år 1584 hade Hans Andersson* och Per Månsson samt Måns Jonsson i Näs fört till Stockholm 3 läster 9 t:r lax samt 1 t:a ål, och därifrån hade de fört 3 läster salt, allt för kronans räkning. Enligt nyss nämnda beräkning af 6 mark för lästen fingo de härför 41 mark.

* Tillsammans med Hendrik i Strinne (i Bjärtrå) ägde Hans Andersson en skuta om 10 läster. Med denna fördes ofta räntan till Stockholm. Därtill användes ock en skuta om 7 läster, hvilken ägdes af Erik Persson i Öre i Nordmaling, samt en annan om 20 läster, tillhörig Siurd Rafvelsson i Sunnersta och Erik i Undrom i Boteå.

Peder Månsson kunde så mycket bättre verkställa sådan forsling, som han synes hafva ägt egen skuta. Detta framgår af ett bref, dateradt Hernösand d. 12 nov. 1621, till kammarrådet Bror Andersson af Axel Christophersson, som 1621 redovisar for Ångermanland. Brefskrifvaren, som sände sitt bref med räkenskapen till Stockholm, ursäktar sig för att därmed så långsamligen tillgånget var. Detta berodde för flera omständigheter. Först och främst hade fogden kommit hem så sent på året; och vidare hade han måst på mångahanda sätt draga omkring efter skutor (för forsling söderut af kronans persedlar), och likväl på det sista ingen bekommit: »Underlagmannen» Per Månsson hade eljest förut lofvat skrifvaren Mats Matsson sin skuta att därmed föra söder ut, hvad som i förråd vara kunde, men på det sista fick fogden ingen fordenskap (forsling).

Af brefvet synes för öfrigt, att dess skrifvare råkat i delo med landskapets inbyggare och på landstinget blifvit anklagad för att hafva oförrättat dem. Men detta vore, säger han, bara intriger och förtjänade ingen tilltro. Och allt, hvad de löpa med, så är Per Månssons påfund. — Till Öregrund hade fogden skickat åtskilligt kronans gods och äfven en »tunna lax, den god är, som jag tillförene lofvat Eders Herradöme», säger fogden. Brefskrifvarens yttranden om Peder Månsson kunna väl förefalla mindre hedrande för denne; men i själfva verket betyda de ej så mycket, ty Axel var själf alls icke någon rättrådig man. Det fingo medelpadingarne erfara, när han var deras fogde.

Då Peder Månsson utan tvifvel var en af de mest framstående männen i landskapet på sin tid, torde en skrifvelse, som helt visst är af hans hand, förtjäna att här omnämnas. Denna finnes bland räkenskapen för år 1585, d.v.s. den sista, som bär Hans Anderssons namn, och är en P.M., ställd till Per Håkensson, en tjänsteman i Räkningekammaren. Underskrift saknas visserligen, men innehållet röjer grundlig kännedom om ångermanländska förhållanden och ger vid handen, att författaren sysslat med uppbörden i landskapet. De vinkar och råd, som meddelas, kunde också vara af behofvet, när nu fogde och skrifvare samtidigt ombyttes. Och när fogden var död, hvem utom den afgående skrifvaren skulle då kunnat gifva anvisningar för den nye fogden? Allt synes oss tyda därpå, att Peder Månsson är författaren.

Skriften handlar först om kyrkliga förhållanden. Prästen Herr Jon i Nätra rekommenderas till en varning. Emot k. m:ts bref och trots brefskrifvarens flitiga påfordring hade denne a:o 85 förhållit 2 pund, 5 spann, 1 1/2/ fjärding spannmål, som han då ännu hade inne med sig och som därför ej kunde redovisas i det årets räkenskap. I stället för spannmål hade skrifvaren af prästen fått spotska och trotsiga gensvar, och hans önskan var nu, att Per Håkensson skulle befalla Per Eriksson, den nye fogden, att beställa så, att den resterande spannmålen blefve erlagd.

Den nykomne prästen i Ramsele gäll, ben. Herr Hans, var däremot föremål för skrifvarens välvilliga omtanke. Dennes antecessor (företrädare) hade för sin nöds och sitt ringa gälls skull åtnjutit 2 pund spannmål, och nu ber brefskrifvaren, att Herr Hans måtte få samma hjälp och att skrifvelse därom skulle sändas till Per Eriksson.

Äfven på ett annat sätt visar skrifvaren sin omtanke om kyrkan. Ärkebiskopen hade »i sommars» lofvat några kyrkor i Ångermanland spannmål »till byggning». Nu lät Per Eriksson ödmjukligen bedja om besked, huruvida han, k. m:t oåtspord, skulle utgifva denna spannmål. För egen del tillfogar skrifvaren, att hvad som utlofvats utgjorde icke många pund och att spannmålen vore väl nödtorftig till kyrkebyggning, hvilket han tryggeligen vittna kunde.

För öfrigt handlar skriften om knektarne i landet, på hvilka författaren synes vara mycket förtörnad. De sysselsatte sig med strömmingsfiske, heter det, och förringade därigenom k. m:ts och kronans inkomster. Brefskrifvaren hade i förlidna år liksom tillförene af desse utfordrat den vanliga stadgan eller ½ t:a af hvarje båt, som brukades till strömmingsfiske; men hvad han fick, det var blott månge onde ord. Nu borde man varna Per Eriksson att ej efterlåta knektarne deras själfsvåld; men om han ej blefve varnad, tilläte han nog deras vilja.

Ändtligen borde man skrifva Måns Gudmundsson, knektehöfvitsmannen där i landet, till, att han måtte tillhålla knekterna att afstå med deras pockeri och onda ord. De fattiga tjänare, som där i landet skulle utfordra k. m:ts utskylder (d.v.s. fogdarne), vore utsatta därför. »Som de mig gjort hafva, så göra de väl flerom, hvar de icke blifva straffade och tilltalade», heter det. Äfven borde Måns Gudmundsson få veta, huruvida brefskrifvaren gjort rätt, när han, till kronans gagn och ej sitt eget, af knektarne fordrat båtströmming; han hade fordrat denna, dels emedan de ej hade något k. m:ts bref, att de skulle vara fria, dels — och synnerligen — emedan de vore hemma och icke för fienden. Man borde ock erinra höfvitsmannen därom, att de pockare höfdes bättre vara i Narfven (Narva) än hemma öfverfalla mig och andra.

Brefvet talar egentligen för sig själf. Det ger oss bilden af en man med känsla för rätt och billighet och af en man, som på tidens rättframma språk utan cirklade talesätt sjunger ut sitt hjärtas mening. Man lägge ock märke till att här ej talas om några gåfvor till öfverheten, såsom fallet är med Axel Christofferssons bref!

Hvad allmogen tyckte om Peder Månsson, framgår af det följande.

På landsting i Styrnäs d. 9 aug. 1585 begärde Per Månsson, »som här landsskrifvare en lång tid varit hafver», intyg om det sätt, hvarpå han förhållit sig, allt sedan han fick sysslan, så i som utom tjänsten, och erbjöd han sig att stå hvar och en till svars, ifall någon menade, att honom vore för när skedt på ett eller annat sätt. Han fick också ett intyg, som tydligen vittnar om den största tillgifvenhet för honom, och den, som dikterat det, har helt visst känt sig varm i hjärtat. Hvarken landstingsmän eller andra hade något annat att säga om honom, heter det, än det ärligt och rätt är, och »de 24» (d.v.s. landstingsmännen) gifva honom tryggeligen det vittnesbörd, att han sig hos dem alldeles ärligen, väl och kristeligen ställt, såsom en k. m:ts trotjänare ägnar; den menige man hade han fliteligen förmanat till trohet och lydno mot k. m:t samt på det flitigaste, troligaste samt med ett godt förstånd fullbordat, hvad hans kall och ämbete rörde. Ändtligen hade han med hvar man haft ett kristeligt umgänge och godt förehafvande. Föröfrigt hänvisas till de vittnesbörd, som gifvits honom af hvar socken i landet och som efter den menige mans samtycke och bejakelse försetts med nämndemännens bomärken, Dessa vittnesbörd känna vi emellertid, dess värre, ej till.

Egendomligt nog synes Peder Månsson efter detta försvinna ur det politiska lifvet, eller också har han fått sin verksamhet förlagd till någon annan ort*.

* Enligt Svenska adelns ättartaflor skall Peder Månsson år 1590 kallas landskamrerare i Väster-Norrland.

Han ägde emellertid fortfarande sin gård i Styrnäs*.

* I räkenskapen för år 1627 omtalas, att Peder Månsson i Styrnäs igenom vådeld mist sin gård, hvarför han i likhet med andra, som drabbats af samma olycka, fick frihet för vissa och ovissa persedlar.

När han 1615 erlägger Elfsborgs lösen, funnos där icke mindre än tre drängar och fyra pigor. Emellanåt upptages ej han på gården utan hans hustru Anna. I På 1600-talets förra hälft hette underlagmannen i Medelpad Peder Månsson, men denne är en annan person, som stundom kallar sig Helsing. Tilläggas må, att Peder Månsson torde varit ägare af en myntsamling. Åtminstone omtalas han af Joh. Bureus, Gustaf II Adolfs lärare, såsom ägare af ett Sture-mynt. (Sumlen i Sv. landsmålen för år 1886).

Såsom förut är nämndt, var Peder Månsson gift tvenne gånger. Med den förra hustrun Elisabet, Hans Anderssons dotter, hade han, enligt en gammal uppgift, fem söner och två döttrar; med den senare åter, som hette Anna Joensdotter och var ifrån Nordvik*. icke mindre än sju söner och sex döttrar, allt enligt Svenska adelns ättartaflor.

* Hennes tillnamn var Nortman. I Nora socken fanns ett salpetersjuderi, och möjligt är, att hennes fader var styresman för detta.

År 1745 trycktes i Stockholm »Blixars och Blixencronors Ättaretal», uppsatt af Jon. Bång. Här finnes den redan anförda berättelsen om den norske stamfaderns flykt till Sverige, och denna säges vara meddelad af öfverjägmästaren Magnus Blix. Denne citerar i sin ordning den danske historieskrifvaren Arrild Hvitfeld. Till stöd för berättelsen anföres ock det Epithaphium (grafskrift) som gamle [norske] Peder Blixes sonesons son Magnus Pedersson Blix, landssekreterare i Uppland, år 1654 låtit uppsätta i Styrnäs kyrka till sina föräldrars minne. Detta är affattadt på latin och lyder i svensk öfversättning sålunda:

”PEDER MÅNSSON BLIX, hvilkens berömda förfäder och släktingar nästan alla undanröjts i fäderneslandet Norge under den danske konungen Kristian Tyrann, ligger med sina hustrur ELISABETHA FLUR och ANNA NORTMAN begrafven under den sten, som här ses. I båda äktenskapen hade han 16 söner och 5 döttrar. Född i nådens år 1532, afled han, när han hade lefvat öfver 96 år.”

En i samma ättartal meddelad släkttafla upptager åtta af Peder Månssons söner, nämligen:

1. Mårten Pedersson Blix, adlad Blixencron; se ofvan.

2. Salomon Pedersson, referendarius (enligt »Anteckningar om Kammarkollegiet»).

3. Peder Pedersson Blix, kamrerare i Kammarkollegiet. Dennes son Peder Blix lektor vid Gäfle gymnasium, barnlös.

4. Sweno; hans son Magnus Swenonis capellan i Sunne i Jämtland 1650, stamfar för Blixar i Finland och Västerbotten.

5. Olof Pedersson Blix, kanslist i Kanslikollegiet, död ogift.

6. Samuel Pedersson Blix, amtman i Liffland, död ogift.

7. Magnus Pedersson Blix, landssekreterare i Uppland, g. m. Brita Anthelia och stamfader för »åtskilliga hederliga familjer».

8. Jonas Pedersson Blix, arrendator af kronofiskerier i Ångermanland, gift med Anna Nilsdotter i Frök. Deras son Magnus blef 1655 kanslist hos riksrådet Mathias Björnklou, året därpå fången af polackar och tvingad till soldattjänst; 1659 lösgifven och förordnad till kanslist på legationen till kejsarvalet 1659; 1663 landssekreterare i Väster-Norrland; 1669 dito i Uppland; 1676 fältsekreterare vid jämtska armén; s.å. faktor öfver kronans faktori och borgmästare i Söderhamn; adlad 1681 med bibehållande af namnet Blix; död 1696 och begrafven i Söderhamns kyrka. Dennes son Magnus, född 1660, student i Uppsala 1683, blef faktor i Söderhamn 1694, borgmästare därstädes 1707, öfverjägmästare i Medelpad, Ångermanland och; Västerbotten: 1721; död 1745 och begrafven i Styrnäs kyrka*.

* Peder Månssons son Lasse Persson omtalas af underlagmannen i Ångermanland Nils Bengtsson 1625 i bref till Axel Oxenstierna, rikskanslären, af den anledningen, att han med honom skickade lagmansräntan för det året. Nils Bengtssons son och efterträdare hette Clas Nilsson och var gift med Brita Pedersdotter, en dotter af Peder Månsson?

Om Peder Månssons ättlingar kunna vi af bristande utrymme endast lämna några spridda notiser. År 1624 den 2 jan. fingo Mårten Pedersson, bokhållare i räkningskammaren, och Salomon Pedersson, kansliskrifvare, på arrende sina föräldrars skattehemman i Ångermanland, nämligen Styrnäs gård, 32 sel, i Viatt 8 1/2 sel, i Myckelby 5 3/4 sel, och uti Aspenäs fäbodställe 1 3/4 sel, allt i Styrnäs s:n, samt Skofed och Edångers byar i Vibyggerå, 19 4/5 sel, och Fiskja i Gudmundrå socknar, 9 1/2 sel, tillhopa 3 mantal 5 8/10 sel. Dessa hemman skulle de hafva uti fri besittning för alla utlagor; vissa och ovissa, undantagandes boskapshjälpen och tionden, hvilka de skulle utgöra såsom andra cronones undersåtar. I stället skulle de alla år i febr. i räntekammarn inleverera 40 svenska daler.

Detta arrende förlängdes d. 24 juni 1628, och därtill lades då 24 sel. i Björna i Torsåker, 20 sel. i Fälle i Säbrå och kyrkotionden af Styrnäsgården, räknad för 4 t:r årligen. Alla hemmanens ränta och tiondespannmålen ansågs tillhopa belöpa sig till 70 daler, hvilket belopp på nämnda tid skulle inlevereras. Mårten och Peder Pederssöner hade haft kronans lax-, ål- och nejonögonfisken i Ångermanland på arrende och fingo d. 29 okt. 1644 förlängning af detta på två års tid. Beträffande fiskeriernas byggning skulle allmogen, därefter som dittills, bygga och hålla allt vid makt, men arrendatorerna sörja för nät, not, salt och annat, som därtill hörde. Afgiften till staten bestämdes till 650 daler s. m. och skulle denna erläggas i febr. Äfven efterläts dem torpet Gidbacka i Grundsunda, hvilket brukades under fiskeriet i Gideå åhn.

Mårten Pedhersson Blixencron afled den 28 april 1667 och den 11 nov. därförut dottern Elisabeth. I bref af den 20 aug. 1667 underrättar änkan Margareta riksdrotsen Peder Brahe, att hon den 5 sept. ämnade befordra dessa till deras hvilorum i Stockholm, hvarjämte hon anhöll, att grefven ville bevisa hennes sal. käre man och dotter den äran och henne den hugsvalelsen att närvara därvid.

Af Salomon Pedersson Blix ha vi funnit tvenne bref, hvilkas innehåll äro af större intresse. Det ena är ställdt till rikskanslären Axel Oxenstierna i hans egenskap af lagman öfver Norrland, Salomon nämner här, att han måst begynna att bebygga sin lilla tomt vid Kungsgatan, ehuru omkostnaden blefve fast högre, än hans egendom (tillgångar) sig sträckte. Han beder därför kanslären att vara honom behjälplig, så att han af kronan kunde få någon hjälp härtill, och åberopar han sig härvid icke blott på den tid, han tjänat, och på den omständigheten, att han förut ej anhållit om eller åtnjutit något benificium (understöd), utan ock därpå, att han »på riksdagarna med bönderna intet ringa omak hafver», hvilka ord knappast kunna betyda annat, än att han bearbetat männen i fråga i regeringsvänlig riktning. Brefvet saknar datum.

Det andra brefvet upplastes på landsting i Medelpad ar 1643 och var skrifvet på ämbetets vägnar. I detta tog han allmogen i försvar för den »stora orätt», som befallningsmannen Daniel Bertilsson tillfogat densamma genom fordran på spillmarker.